Idag började jag dagen med att bråka med en arg ung man i sydsvenskans kommentatorsfält angående artikeln lyckan vändes till en mardröm. Personen i fråga verkade ha svårt att finna empati för kvinnan i artikeln, och menade att "Eftersom det inte kan produceras några domar så är mannen oskyldig i mina ögon, precis som i domstol och precis så som det skall vara".
Jag inser såklart, att även han är oskyldig i andras ögon. Han som tog mig med sådan jävla storm och övertygade mig om att såhär har du aldrig någonsin känt förut och du kommer aldrig känna såhär igen, detta är speciellt det är speciellt speciellt speciellt, känner du hur speciellt det är? Och det var speciellt. Det var speciellt att bli verbalt nedtryckt i en pöl och utveckla sin förträngningsförmåga till den grad att man inte kommer ihåg ett enda ord och hur kunde ord man inte kommer ihåg göra så jävla ont? Den första örfilen var speciell. Att bli spottad i ansiktet var speciellt. Att bli dragen i håret, sparkad ur sängen och få en glasklotljusstake kastad på sig var speciellt. Att bli knuffad baklänges och slå huvudet i soffbordskanten var speciellt. Att bli boxad i magen och utslängd i trapphuset var speciellt. Att få en kökskniv riktad mot sig var speciellt. Att en dansk skalle kan göra så att man flyger baklänges, får hjärnskakning och seriefigursbula, det var verkligen speciellt, men du... Du är inte speciell. Och i mina ögon är du inte oskyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar